FAKTASIN Den svenskspråkiga science fiction-litteraturens historia

Band 3: Från 1970-talet till millenniets början
Av Bertil Falk
Omslagstecknare Nicolas Krizan
Aleph Bokförlag, 2020
ISBN 978-92-87619-48-9, 335 sidor

Bertil Falk har vissa likheter med antikens Herkules. Hans storverk sker dock mer med hjärnan än med musklerna. Senvåren 2020 kom första delen i hans berättelse om den svenskspråkiga science fiction-litteraturens historia som enligt honom började på 1600-talet och som han på gnetigt forskarvis följt fram till detta årtusendes början. Lite senare under fjolåret kom del två som behandlade tiden från andra världskriget till och med 1960-talet och strax före årsskiftet trycktes den tredje delen. Det blev inalles 983 späckade sidor om svenska författare och deras böcker och noveller som på något sätt anknyter till ”faktasi” som är Falks och författaren Sture Lönnerstrands term för science fiction och emellanåt också gäller vissa delar av fantasylitteraturen.

Falks systematiska studier av sf började i maj 1942 när han köpte sitt första nummer av Jules Verne-magasinet. Han fastnade genast för genrens fantastiska och spännande berättelser och började samla information om böcker, noveller och författare. Det är denna samling som nu, 80 år senare, resulterat i en lärd, omfattande och emellanåt rolig text. Det är ett mammutarbete han uträttat genom att läsa igenom allt som skrivits av alla kända och många bortglömda författare som på svenska ägnat sig åt eller snuddat vid genren i noveller, essäer och nonsenstexter. Alla har fått en längre eller kortare presentation vilket gör att verket också fungerar som lexikon.

Första delen behandlar tidigt sf som då ofta handlade om rymdresor. Astronomen Anders Celsius (1701–1744), mannen som hittade på den hundragradiga termometerskalan, skrev till exempel om ett krig mellan solsystemets planeter långt innan George Lucas gjorde filmsuccén Stjärnornas krig och Carl von Linné (1707–1778) och också Emanuel Swedenborg (1688–1772) skrev drapor om månfärder och resor till Mars. Deras huvudpersoner var utrustade med mobiltelefoner, en uppfinning som inte kom till jorden förrän på 1980-talet.

Volym två redogör för det Falk kallar Det rasande fyrtiotalet, Det fabulösa femtiotalet och Sextiotalets fiktiva visioner och om kultursamhällets hysteriska fördömanden av det för den tiden så förfärliga historier om rymdresor, monster och konstiga hjältar, dystopier och teknik som kunde förändra – eller förstöra – världar.

Volyn tre, som behandlar tiden från 1970-talet och framåt, gör Bertil Falks översikt till ett närmast heltäckande verk om genrens (ett uttryck som inte alla håller med om) utveckling. Han visar i detta gigantiska kulturdemokratiska arbete samma vördnad för okända författare som för de som anses vara storheter

Bertil Falk föddes 1933 i St. Görans församling i Stockholm och växte upp i villasamhället Enebyberg, som på den tiden fortfarande inrymde en hel del skog, där det gick att bygga kojor, leka krig och ha liknande hyss för sig. Det var en vildsint unge, som lätt gjorde diverse dumheter. Som när han snodde tändstickor hemma en kväll mitt under en torkperiod och sen tillsammans med två kompisar gjorde upp eld i skogen. Det blev en något större eld än tänkt, brandkåren kom, han fick ett kok stryk hemma och kallades pyromanen under ett halvår.

Boken kom in i hans liv 1940. Den var författad av ungdomsförfattaren och Indienresenären Per Westerlund och hette Det räddande vargtjutet. Bertil Falk hade just lärt sig läsa och hade det väldigt jobbigt. Han fick mer eller mindre stava sig igenom boken, men mot slutet gick det bättre, men han tände inte så där våldsamt på den spännande handlingen. Boken kom i stället att putsa hans läsförmåga.

Sen kom den första jättegrejen, Pojkarnas Flygbok 1941, Öknens Örnar av Alvar Zacke. Den öppnade vägen till Biggles med flera och när Bertil på 70-talet tog flyglektioner i en Piper Cherokee, så var det ett direkt resultat av flygböckerna från 40-talet. Det blev 16 lektioner. Sen tog pengarna slut. Nästa bok var också en ögonöppnare. Återigen var det Per Westerlund som stod för texten: Tjuvpojken som blev maharaja.

Den boken lade grunden till Bertils intresse för Indien, indisk kultur, musik och religion. När han är hemma lyssnar han ofta och gärna på indiska ragusångare i timmar.

Men det verkligt stora genombrottet var Jules Verne Magasinet. Där läste han Otto ”Eando” Binders fantastiska framtidsberättelser, Jerry Siegels och Joe Shusters Stålmannen och framförallt Edmond Hamiltons romaner om den rödhårige rymdhjälten Kapten Frank, som kuskade omkring i världsalltet med sina kompisar, Simon Wright, en levande hjärna i en genomskinlig låda, Grag, en över två meter hög metallrobot och Otto, en människa tillverkad av konstgjort kött.

Det här ledde till den egna debuten som skedde på Stockholms-Tidningens melodisida när han var tolv år. ST publicerade den 2 april 1946 hans korta berättelse Tripp i rymden. Han sprang på Nalen om kvällarna, gick två år i varje klass ett tag och tog med mycken möda och stort besvär till sist en realexamen. Han var kommunalarbetare, tryckerianställd, lantarbetare, anställd på bank och försäkringsbolag, stod i affär, ett år hisspojke på Grand Hotel och distributionsarbetare på Aftonbladet. Stamfiket hette Flamman på Vattugatan i Klara. Sex år efter den litterära debuten kom hans andra alster Den maskerade ligachefen i gamla Alibi-Magasinet nummer 51 1954. För detta blev han föga uppmärksammad då. Nu är det närmast statusfyllt att ha medverkat i sådana ”pulps”, inte minst sedan man i USA börjat forska i ämnet och (enligt Johan Wopenka i På smekmånad med Gröna Skräcken) upptäckt att bland allt massproducerat raffel dolde sig åtskilliga litterära kvaliteter. I Wopenkas bok uppmärksammas dock Falk mest för att han som journalist gjorde en intervju med Alibi-Magasinets ägare John Lorén, en av de få som denne skygge och ofta misshandlade man ställde upp på.

Ett år ägnade Bertil åt att bara läsa dramatik, allt från de gamla grekerna till våra dagar, och allt i strikt kronologisk ordning. Favoriter: Euripides, Menandros, Shakespeare och Strindberg. Sen blev det helt andra saker. Hustru, barn, journalistik i Piteå och Bredbyn, liberal ombudsman i Örebro och tillbaka till journalistiken.

1967 kom han till Kvällsposten i Malmö där han stannade som nattreporter i över tjugo år. 1987 tog han två år tjänstledigt och jobbade på TV3 i London. Eftersom han redan i 17-årsåldern pläderat i Roslags-Posten för fri radio- och TV tyckte han om att få vara med när TV3 nyårsaftonen 1987 bröt det statliga monopolet via satellit från London. När han kom tillbaka till Malmö efter två år blev han featurereporter på iDAG och sedan halvtidare på Kvällsposten.

Under alla dessa år blev han en resenär som i dag kan se tillbaka på sammanlagt åtta år i USA, Indien, England, Japan, Kenya, Tanzania, Kap Verde etc. Med tiden är det framförallt Indien som blivit något av ett andra hemland för honom. Han har rest ut till den mystiska ruinstaden Nan Madol på ön Ponape i örepubliken Mikronesien i Stilla havet. Han har i sällskap med 16.000 troende hinduer gjort den besvärliga pilgrimsfärden till Amar Nathgrottan på 4000 meters höjd i Himalaya, han har besökt gravar som tillskrivs Jesus både i Kashmir och i Japan, han gillar japansk teater och såg naturligtvis både noh-spel och kabuki-teater när han var i Tokyo.

Han klarade sig oskadd från en kuslig bilolycka utanför Tystnadens torn (där parserna lägger ut sina lik åt gamarna) i Bangalore. Han upplevde massakrerna på sikher i en förort till New Delhi efter mordet på Indira Gandhi. Han har badat i det heliga vattnet där floderna Ganges, Yamuna och den osynliga noden Saraswati möts i Allahabad. Han har sovit i Grand Hotel som liknat hål i väggen och så vidare. Och naturligtvis träffat och intervjuat massor med spännande människor.

Journalistiken krävde hans skrivande och han inte bara gjorde reportage och intervjuer. Han deltog också i den politiska debatten och kulturdebatten. Men hemmavid glömde han alla sociala problem och skrev spännande äventyr som hamnade i byrålådan, han gick omkring i dåligt skick efter hemkomsten från London och käkade alvedon för att kunna gå till jobbet. Efter ett halvår insåg han att nåt var fel. Det blev doktorn. Cancer i njuren och operation. Det resulterade i ännu en bok för byrålådan.

1996 kom att bli ett märkligt år för Falk. Alibi-Magasinet återuppstod under ledning av pulpentusiasten Torsten G. Widholm, som då var chefredaktör för tidskriften Hund-Sport. Han hade läst alla de gamla häftena och fann att Falk fortfarande existerade. Därvid gned han sin gamla indiska lampa och ur den kom en ande som visade sig ha mycket i sina gömmor. Widholm fick återutge kioskdeckaren Den maskerade ligachefen som Alibi-klassiker och dessutom ytterligare fyra manus – Mord på måfå, Huvudlösen, Den djupfrysta livsgnistan och Mord & orkidéer. Efter detta fick Bertil blodad tand och skrev raskt två böcker till – Korsbefruktning och De fyra flintskallarna.

Till Indien har han rest många gånger inte minst på grund av intresset för subkontinentens politik. För nästa två decennier sedan påbörjade han arbetet med en biografi, skriven på engelska, om den indiske politikern Feroze Gandhi (1912–1960). Boken blev färdig 2016 och kom ut under titeln Feroze the Forgotten Gandhi hos Roli Books i New Delhi. Detta resulterade i sin tur i att Falk fick göra en omfattande föredragsturné i Indien.

Det är inte enbart böcker och noveller som Falk publicerat under sitt långa liv. Via sitt produktionsbolag Zen Zat AB har han också producerat ett antal TV- och videodokumentärer. En handlar om Jack Uppskärarens svenska offer, Elisabeth Gustavsdotter Stride, som Falk följt från dopfunten utanför Göteborg till den omärkta graven i East London. En annan handlar om Rotarys läkarbank och dess verksamhet i Kenya och Tanzania och en tredje om jeepdoktorer, som reser ut till fattiga sjuka i bushen från Maseno-sjukhuset vid Victoriasjön. Det berättar om skandinaviska läkare som ställer upp gratis i u-länderna. Han har producerat flera andra filmer på engelska, hindi och danska samt har åstadkommit nyhetsinslag åt lokala TV-stationer. Zen Zat har också i samarbete med Science News Television producerat det allmänbildande kunskapsprogrammet Veta, som sponsrades av Skanska och visades i fem halvtimmesavsnitt i dåvarande TV5 (numera Femman) för en del år sen.

Bertil Falk bor i byn Västra Alstad i Trelleborgs kommun.

KJELL E. GENBERG